Kategori: Releaser

Publicerad den av

”No Quietus” – The Mommyheads hittills mest hoppfulla album om döden

The Mommyheads: No Quietus

The Mommyheads möter döden med öppna armar på ”No Quietus” – deras 17:e album och kanske det viktigaste hittills. Det är en skiva om slutet, som känns som en början.

”No Quietus” – latin för ”ingen död” – är albumet där The Mommyheads förvandlar det oundvikliga till en livsbejakande, pulserande ljudresa. Det är ingen klichéartad, episk rockberättelser, utan ett ganska djärvt koncept som vävs fram ur rytm och melodislingor. Döden är albumets huvudperson, men tonen är allt annat än mörk. Snarare en dans på gränsen mellan existens och hopp.

”Triumph and Crash” inleder som en proggrockig begravningsmarsch för vår tids geopolitiska kaos, medan ”Black Veins” blottar en sårbarhet som genomsyrar hela albumet: ”Take these black veins and turn them blue; I gave all my oxygen to you” – en hjärtslitande skildring av beroende och uppoffring. Titellåten ”No Quietus” handlar om att stå vid en nära människas sida i livets sista skede, och ”I’m Your Apocalypse” visar bandet från sin mest uppretade sida, med skärande syntar och ett hypnotiskt 7/8-groove. ”Always Reaching” balanserar djupa texter med dansbara rytmer, innan sida ett avslutas med en sent 70-talsinspirerad Bee Gees-känsla – och en fundering över religionens plats i det hela.

Sida två fördjupar tematiken med låtar som ”Finally Free”, ”Strong” och ”It’s Only Life”. ”No Quietus” undersöker döden ur alla vinklar: samhällets, relationernas, tron och identitetens. Resultatet? Ett musikaliskt collage som känns lika nyskapande som tidlöst. Kanske är det här bandets mest hoppfulla album någonsin.

Skivan släpps för streaming den 7 november 2025 och LP-skivan kommer i december 2025. LP:n är begränsad till 300 exemplar världen över.

The Mommyheads: The Beast Is Back

Publicerad den av

Ola Backströms dolda skatt – nu kommer ”Gråton”

Ola Backström

Nu släpps ”Gråton” – ett urval av Ola Backströms efterlämnade inspelningar. Ola Backström (1953-2004) var lite av en doldis i den svenska alternativa populärmusiken, samtidigt en betydelsefull och egensinnig artist. Hans solomusik har hittills endast nått en liten krets kring familjen. Nu får fler möjlighet att upptäcka hans alster – sånger som i en annan tid hade kunnat bli svenska klassiker.

Ola Backström var gitarrist i Dag Vag och Stockholm Norra, och spelade på Torkel Rasmussons soloplattor. Men det var på egen hand, i hemstudion, som han skapade sin mest personliga musik. Med en trummaskin och en gitarr utforskade han ljud och känslor utan tanke på en publik eller en marknad. Resultatet är en samling låtar som bär på både skörhet och skärpa, humor och melankoli – alltid med en nyfikenhet på livet.

”Ola valde bort de enkla lösningarna. Han letade sig fram till sitt personliga uttryck, känslostarkt och finurligt”, minns Torkel Rasmusson. Inspelningarna – som hittades på överspelade kassetter och rullband – är skapade för skapandets skull, mellan barnpass och vardagsbestyr.

”Gråton” innehåller både färdiga låtar och skisser, från instrumental synthpop till absurdistiska skildringar av scenskräck och vardagsögonblick. Här finns en konstnär som aldrig slutade söka – och som nu, tjugo år efter sin bortgång, får sin musik hörd.

”För Ola var konst och musik ett lekfullt äventyr och samtidigt en högst allvarlig verksamhet”, säger Torkel Rasmusson. ”Det hörs i varje ton på den här skivan.”

Ola Backström: Gråton

Ola Backström: Gråton

”Gråton” är det första och enda soloalbumet av artisten Ola Backström (1953–2004). Det är ett oväntat album från gitarristen som var med och startade band som Dag Vag och Stockholm Norra på 1970-talet. Hans egna inspelningar visar en svensk väg mellan svensk progg och amerikansk, skimrande postpunk.

28,00 €
Shop now
Publicerad den av

Med ”Box Office Poison” fortsätter Robert Johnson and Punchdrunks att knäcka allt motstånd

Robert Johnson and Punchdrunks

Sedan mer än trettio år är Robert Johnson and Punchdrunks världsledande i genren surfrock. Med åren allt mindre puritanska, men också alltmer slagfärdiga. ”Box Office Poison” är ett fascinerande verk från ett band som bara fortsätter att utvecklas.

Beroende på vem man pratar med så var det i Solna eller Stockholm som bandet Robert Johnson and Punchdrunks såg dagens ljus, för idag mer än trettio år sedan. Det kan kvitta lika, men det är kring frontfiguren Robert Johnson som det mesta har kretsat under årens lopp och det är hans kreativitet och hängivenhet som huggit bandets historia i sten.

Det här är inget band som följer andras trender och tidens nycker, det här är egensinne personifierat.

Det är klart att vi som skivbolag gillar de artister vi ger ut (vem skulle annars göra det?), men ärligt talat så måste man stå häpen inför ett artisteri som så stenhårt går sin egen väg. Och utvecklar sig. Hittar nya vägar, bryter ny mark. Även om det går emot de egna fansens förväntningar och att man riskerar att offra de hängivnas kärlek. För Robert Johnson and Punchdrunks finns inget alternativ. Det är den egna vägen eller ingen som gäller.

På ”Box Office Poison” står Robert Johnson och bandets förre basist i centrum. Det är mycket tack vare Tobias Einestad som skivan låter som den låter, som låtarna är byggda som de är.

Och resultatet är imponerande. Inte minst på vinyl. Sällan har en pressad svart vinyl sprakat igång en tyngd såsom på ”Box Office Poison”. Självklart har vi ett egenintresse av att säga så, men det är ändå sant. Betänk att det bara finns 300 exemplar av vinylen. När de är borta, så är de borta.

Det här är gudarnas gåva till alla rock-DJs med självaktning. ”Box Office Poison” är också gudarnas gåva till radiosporten. Du som vet, du vet.

Publicerad den av

2017-2022 med KC BABY — anar vi en blivande svensk klassiker?

KC BABY: '2017-2022'

Duon KC BABY släpper en sommarsingel som andas stora känslor i komprimerat format. ”2017-2022” kan mycket väl bli en svensk klassiker.

När KC BABY bildades 2017 var det resultatet av två människors intensiva möte i kärlek till musiken. Men också en naturlig verkan av att ljudkonstnären Kajsa Magnarsson och bob hund-ikonen Conny Nimmersjö var ett par. När de gick skilda vägar fem år senare, så valde de att hålla fast i och utveckla det gemensamma bandet KC BABY. Från deras andra album, ”Nästan perfekt”, släpps nu singeln ”2017-2022”.

När ett förhållande tar slut är det sällan entydigt vad orsaken är. I ”2017-2022” med KC BABY är det Conny Nimmersjö som sjunger sin egen text. I Dagens Industri skrev Jan Gradvall: ”I den kliniska ’2017–2022’ sjunger Conny Nimmersjö om en sommar då de ’plötslig var klara med varann’, utan ett uns bitterhet.” Och gav albumet en fyra i betyg.

Det här är den kanske starkaste sången om en skilsmässa som gjorts på det svenska språket. Därtill har låten en melodi och ett arrangemang som sätter sig direkt. Det är ingen överdrift att ana att ”2017-2022” kommer att räknas som en svensk klassiker.

Publicerad den av

KC BABY – tillbaka med ännu mer pop för vuxna

KC BABY (Photo: Emily Frick)

När Kajsa Magnarsson och Conny Nimmersjö startade KC BABY runt 2017 var det under devisen “det lilla bandet med de stora känslorna”. Även om duons sound och inriktning förändrats, så finns hudlösheten kvar. Den 9 maj släpper Fanfar! deras andra album – “Nästan perfekt” – på vinyl och strömningstjänster.

Nu är KC BABY tillbaka. “Skivan tog över fem år att göra”, berättar Conny Nimmersjö. “Inte för att det var någon skaparkris. Det blev pandemi. Vi fick barn. Det blev krig. Vi separerade. Skivan är ett soundtrack till allt detta.”

Kajsa Magnarsson: “Allt det som sjungs är sant. Jag är väldigt tacksam över att den fick bli klar. Den är kanske lite bråkig i sin form men det är okej. Det blev så, som så mycket annat.”

På “Nästan perfekt” gästas KC BABY av Mattias Alkberg och Insomnia Taxxi, som båda sjunger på “Till Berlin”. Amanda Werne (känd under artistnamnet Slowgold) spelar dragspel och körar på “Nu är det så”.

Det är svårt att värja sig för “Nästan perfekt”. Text, musik och uttryck ligger och vibrerar nära nerverna. Det är njutbart och oroande. På samma gång. Precis det som är signum för KC BABY. Det är popmusik vi hör, men texterna – som rör sig mellan ömsinta vardagsbetraktelser och bittra uppgörelser – ger musiken en vuxnare ton än vi är vana vid.

Conny: “När jag och Kajsa började spela ihop var jag övertygad om att det bara var en tidsfråga innan Kajsas sångröst blev en av de mest älskade i landet. Det är fortfarande bara en tidsfråga.”

Foto

Foto på KC BABY taget av Emily Frick.

Publicerad den av

”Till Berlin” är en stark återkomst för KC BABY

KC BABY: "Till Berlin" ('To Berlin')

Nu kommer nytt material med KC BABY. Kajsa Magnarsson och Conny Nimmersjö följer upp den starka debuten med en singel som gästas av Mattias Alkberg och Insomnia Taxxi.

Bandet KC BABY släpper den digitala singeln “Till Berlin”, ett avstamp inför albumet som kommer i maj. Gäster på låten är Mattias Alkberg och Insomnia Taxxi. Den sistnämnda ett alias för Iryna Novikova, experimentell musiker från Charkiv i Ukraina, med ett uttryck som landar någonstans mellan Nico och Sisters of Mercy.

“Till Berlin” är en låt om rörelse – bort från något, mot något. Verserna handlar om att sitta fast och att söka en väg ut – till en vän, en annan plats, ett bättre tillstånd. Texterna hade gärna fått kännas inaktuella. Det gör de inte.

Albumet, ”Nästan perfekt”, som släpps den 9 maj, har vuxit fram under fem år – genom pandemi, separation, krig och småbarnsår.

“Låtarna blev soundtracks till allt detta,” säger Conny Nimmersjö, som tillsammans med Kajsa Magnarsson utgör bandets kärna.

“Allt det som sjungs är sant,” säger Kajsa. “Skivan är kanske lite bråkig i sin form, men det är okej. Det blev så, som så mycket annat.”

Bland gästerna på kommande albumet hörs också Amanda Werne (Slowgold) på dragspel och kör.

Releasedatum för ”Till Berlin”

4 april 2025. ”Till Berlin” släpps initialt enbart som digitalt spår, men kommer att finnas på den LP som släpps senare i vår.

Lyssna på ”Till Berlin”

Publicerad den av

En kraftfullt swing från surfrockens svenska kungar

Robert Johnson and Punchdrunks (photo: Pär Wiksten)

Sedan 1992 har Robert Johnson and Punchdrunks varit internationellt erkända som surfrockens obestridda kungar. Nu kommer bandets tolfte album och gruppen visar inga tecken på stagnation – tvärtom. Robert Johnson och hans slagpåsar har alltid utmanat och förvirrat sin egen genre och publik och vrider och vänder nu på b-sidor och obskyra referenser tills du blir alldeles yr. Och du kommer att älska varje sekund av det.

Det nya albumet ”Pills, Thrills & Acting Smart” innehåller tolv kraftfulla originallåtar. I bandet medverkar Conny Nimmersjö från bob hund och den finske gitarrlegenden Pekka Laine från The Hypnomen. Conny Nimmersjö har också varit involverad i inspelning och mixning. Albumet släpps endast digitalt.

Några ord om några av låtarna:

På ”Flamboyant Persona” medverkar Roberts son Gordon Presley på trummor och Lady Murena på sång. En återgång till den rena surf som vi känner igen från bandets tidiga skivor.

”Unitar Swag” är precis vad det låter som – en hyllning till det märkliga instrumentet unitar. Här är det Conny Nimmersjö som spelar leadgitarr.

”Cooling Board”. Hawaiiansk musik har länge varit outforskad mark för Robert Johnson and Punchdrunks, även om bandet har snuddat vid exotica-genren några gånger. Nu tar bandet steget fullt ut och går hela vägen med hjälp av Nordens främsta expert på området – Pekka Laine. Även om Robert Johnson och Pekka Laine har gått sida vid sida musikaliskt sedan 90-talet är detta deras första samarbete.

“Pills, Thrills & Acting Smart” är det enda surfrockalbumet du någonsin behöver. Okej, behåll dem med Link Wray, Davie Allan och Ike Turner. Men resten kan du kasta bort – du kommer inte att sakna dem.

Här finns allt och mer därtill.

Läs mer om ”Pills, Thrills & Acting Smart”.

Foto

Foto på Robert Johnson taget av Pär Wiksten.

Publicerad den av

Ingen anledning att kompromissa – ”One Eyed Band” är ännu ett makalöst album med The Mommyheads

The Mommyheads: One Eyed Band

The Mommyheads släpper sitt nya album ”One Eyed Band” den 8 november 2024 (och på vinyl den 3 januari 2025). Efter att ha dykt djupt in i konceptalbumens domäner med förra årets ”Coney Island Kid”, har de kommit tillbaka för att tänja på gränserna igen. Fortfarande hörs det att The Mommyheads har jättekul och inte oroar sig ett dugg för att bli instoppade i en genre eller i ett fack. Sju LP-skivor under sex år i följd vittnar om ett starkt engagemang och ett konstant egensinne. The Mommyheads månar om att vara aktiva och skapa något originellt i ett ständigt föränderligt landskap. Välskrivna låtar, skickligt framförande och framåtblickande arrangemang gör att de låter fräscha och relevanta efter 37 år tillsammans.

Med låten ”Chicken Soup” inleds ”One Eyed Band” med en virvlande flodvåg av 12-strängar och syntar. Bandet skapar en bitterljuv, och samtidigt upprorisk, underton – som du annars hittar i dammiga skivsamlingar från slutet av 70-talet och början av 80-talet. Adam inleder samtalet med mantrat ”Breathing, Searching, Failing, Dreaming” och låter lyssnaren undra vad Genesis skulle ha gjort om de hade gjort plattan ”Duke” i en uppföljande del. Komplexitet blandat med enkelhet, ungefär som choklad blandat med havssalt, är styrkan hos ”One Eyed Band”. Influenserna är starka, men krockar aldrig med originalitet eller känsla. ”Life is a Dream” sparkar in dörren med en dissonant, passionerad attack av gitarrer, discoinspirerat blås och stråkarrangemang som skulle göra vilket Elvis Costello/ABBA-fan som helst stolt. Ljudmässig utforskning blandat med historieberättande är förhärskande från den första akustiska gitarrtonen i ”Season of our Sound” till den sista trumman i ”Human Being”.

Sidan 2 inleds med den reggae-inspirerade ”Risk It All”. Har någon någonsin spelat ett reggae-groove i 7/8-takt? Texten är inspirerad av den senaste tidens händelser kring den ryske politiske fången Alexei Navalny. Texten ”De vill tysta dig för att de ser att många kan förändras av en” verkar mer sann än någonsin. ”The Gift” skulle kunna höra hemma på en modern version av The Whos soundtrack till ”Tommy”. Överdrivet blås och syntar växlar mellan lugna akustiska verser medan bandet driver igenom till den sista kompromisslösa tonen.

”One Eyed Band” definierar bandets pågående strävan efter originalitet, som ebbar och flödar som en flod som tar sig fram genom vårt kulturella landskap. Du vet aldrig vart resan tar dig, men du vet att resan är lika fruktbar och rolig som någonsin. Vid den här tidpunkten i sin karriär känner The Mommyheads inget behov av att kompromissa musikaliskt, och vi är glada av att kunna njuta av det.

Köp ”One Eyed Band” på vinyl

Lyssna på ”One Eyed Band”

”One Eyed Band” med The Mommyheads på Spotify
Publicerad den av

Solen Skinners ”The Lathering” är den extrema musikens piggaste nykomling

Solen Skinner: The Lathering

Nu kommer Solen Skinner med sitt debutalbum ”The Lathering”. Skivan för oss rakt ned i helvetet och visar att det finns hopp för upplevelser i den extrema kulturens ytterkanter.

Den finska trion Solen Skinner är lika mycket en performancegrupp som ett band. Var gränserna går är inte så viktigt, och själva grejen med Solen Skinner är kanske att de upplöser gränser. Kön, person, genre, artist, publik. Inget spelar någon roll och allt spelar roll.

Konstellationen Solen Skinner är relativt ung. När de spelade på Norbergfestivalen 2023 var de ännu i sin linda. Ändå framstod deras föreställning, i ett nära nog nedsläckt industriminne, som oerhört färdig. Det är kanske löjligt att börja jämföra band idag med industripionjärer som Throbbing Gristle, men Solen Skinner har hittat dit – till samma kärna.

Det vackra och det spröda lurar in dig i deras garn, det brutala slår dig till marken när du slappnat av som mest. Och vem tusan är det som börjar väsa där i slutet av ”A Drop Falling”? Är det hin håle själve som tittar fram ur gruvhålet? ”The Lathering” är ett vittnesmål om något stort som hände i Krossverket den 7 juli 2023. Något som gjorde att alla som var där till slut skrek i lycklig extas.

Lyssna på ”The Lathering”

Publicerad den av

Lychgate Threnody – fyrtio år sedan helvetets portar öppnades i Södertälje

Detail from the original cover of "Lychgate Threnody" with Enhänta Bödlar

I skrivande stund är det precis 40 år sedan Enhänta Bödlar spelade in kassettalbumet ”Lychgate Threnody” i ett radhus i Södertälje. Världen kanske inte skälvde, men helvetet uppenbarade sig i form av industrimusik.

Enhänta Bödlar var ett av de första svenska banden som uttalat ägnade sig åt den då spirande genren industrimusik. Bandet bildades i Ljungby 1982 av Uddah-Buddah, eller Valiant Dunkeldäld som han egentligen (!) heter, och genom åren har han varit stommen i bandet. Men då och då har samarbeten uppstått. På 1980-talet var industrimusiken verkligen en obskyr undergroundrörelse i Sverige och de få som höll på i genren såg till att ha kontakt med varandra.

Uddah-Buddah lärde känna Conny Nimmersjö, som senare skulle komma att bli medlem i bob hund, KC BABY med flera namnkunniga band. Men vid den här tiden gick Conny i plugget och spelade in märklig och ångestriden industri för sig själv. En sommardag kom Uddah-Buddah på besök och i Connys rum hemma i Pershagen spelade de in det som sedan skulle bli kassettalbumet ”Lychgate Threnody”.

Förutsättningarna var primitiva. Sången lär ha gått genom ett par hörlurar och basen mullrar genom vanliga grammofonhögtalare.

Det här skulle ju kunna avfärdas som två tonåriga outsiders försök att vara udda (vilket det väl kanske är – också), men så här 40 år senare så är känslan än mer uppenbar än när kassetten först släpptes. Det finns en total närvaro och energi, inte minst i Uddah-Buddahs sång. Välkommen till rent hat, ren besatthet. Välkommen till 40-årsjubileet av att helvetets portar öppnades i Södertälje.

På 40-årsdagen den 19 juli släpper Fanfar! en restaurerad och remastrad version av ”Lychgate Threnody” på digitala strömningstjänster. Fanfar! kommer också att under hösten släppa ”Lychgate Threnody” på vinyl, då i en mycket begränsad upplaga.

För master svarar Jonas Siöström på Dynamic Audio. Originalomslaget är gjort av Valiant Dunkeldäld och vinylutgåvan stär Daggan Stamenkovic för.

Enhänta Bödlar: Lychgate Threnody