The Mommyheads möter döden med öppna armar på ”No Quietus” – deras 17:e album och kanske det viktigaste hittills. Det är en skiva om slutet, som känns som en början.
”No Quietus” – latin för ”ingen död” – är albumet där The Mommyheads förvandlar det oundvikliga till en livsbejakande, pulserande ljudresa. Det är ingen klichéartad, episk rockberättelser, utan ett ganska djärvt koncept som vävs fram ur rytm och melodislingor. Döden är albumets huvudperson, men tonen är allt annat än mörk. Snarare en dans på gränsen mellan existens och hopp.
”Triumph and Crash” inleder som en proggrockig begravningsmarsch för vår tids geopolitiska kaos, medan ”Black Veins” blottar en sårbarhet som genomsyrar hela albumet: ”Take these black veins and turn them blue; I gave all my oxygen to you” – en hjärtslitande skildring av beroende och uppoffring. Titellåten ”No Quietus” handlar om att stå vid en nära människas sida i livets sista skede, och ”I’m Your Apocalypse” visar bandet från sin mest uppretade sida, med skärande syntar och ett hypnotiskt 7/8-groove. ”Always Reaching” balanserar djupa texter med dansbara rytmer, innan sida ett avslutas med en sent 70-talsinspirerad Bee Gees-känsla – och en fundering över religionens plats i det hela.
Sida två fördjupar tematiken med låtar som ”Finally Free”, ”Strong” och ”It’s Only Life”. ”No Quietus” undersöker döden ur alla vinklar: samhällets, relationernas, tron och identitetens. Resultatet? Ett musikaliskt collage som känns lika nyskapande som tidlöst. Kanske är det här bandets mest hoppfulla album någonsin.
Skivan släpps för streaming den 7 november 2025 och LP-skivan kommer i december 2025. LP:n är begränsad till 300 exemplar världen över.
The Mommyheads släpper sitt nya album ”One Eyed Band” den 8 november 2024 (och på vinyl den 3 januari 2025). Efter att ha dykt djupt in i konceptalbumens domäner med förra årets ”Coney Island Kid”, har de kommit tillbaka för att tänja på gränserna igen. Fortfarande hörs det att The Mommyheads har jättekul och inte oroar sig ett dugg för att bli instoppade i en genre eller i ett fack. Sju LP-skivor under sex år i följd vittnar om ett starkt engagemang och ett konstant egensinne. The Mommyheads månar om att vara aktiva och skapa något originellt i ett ständigt föränderligt landskap. Välskrivna låtar, skickligt framförande och framåtblickande arrangemang gör att de låter fräscha och relevanta efter 37 år tillsammans.
Med låten ”Chicken Soup” inleds ”One Eyed Band” med en virvlande flodvåg av 12-strängar och syntar. Bandet skapar en bitterljuv, och samtidigt upprorisk, underton – som du annars hittar i dammiga skivsamlingar från slutet av 70-talet och början av 80-talet. Adam inleder samtalet med mantrat ”Breathing, Searching, Failing, Dreaming” och låter lyssnaren undra vad Genesis skulle ha gjort om de hade gjort plattan ”Duke” i en uppföljande del. Komplexitet blandat med enkelhet, ungefär som choklad blandat med havssalt, är styrkan hos ”One Eyed Band”. Influenserna är starka, men krockar aldrig med originalitet eller känsla. ”Life is a Dream” sparkar in dörren med en dissonant, passionerad attack av gitarrer, discoinspirerat blås och stråkarrangemang som skulle göra vilket Elvis Costello/ABBA-fan som helst stolt. Ljudmässig utforskning blandat med historieberättande är förhärskande från den första akustiska gitarrtonen i ”Season of our Sound” till den sista trumman i ”Human Being”.
Sidan 2 inleds med den reggae-inspirerade ”Risk It All”. Har någon någonsin spelat ett reggae-groove i 7/8-takt? Texten är inspirerad av den senaste tidens händelser kring den ryske politiske fången Alexei Navalny. Texten ”De vill tysta dig för att de ser att många kan förändras av en” verkar mer sann än någonsin. ”The Gift” skulle kunna höra hemma på en modern version av The Whos soundtrack till ”Tommy”. Överdrivet blås och syntar växlar mellan lugna akustiska verser medan bandet driver igenom till den sista kompromisslösa tonen.
”One Eyed Band” definierar bandets pågående strävan efter originalitet, som ebbar och flödar som en flod som tar sig fram genom vårt kulturella landskap. Du vet aldrig vart resan tar dig, men du vet att resan är lika fruktbar och rolig som någonsin. Vid den här tidpunkten i sin karriär känner The Mommyheads inget behov av att kompromissa musikaliskt, och vi är glada av att kunna njuta av det.
Nu släpper Fanfar! en ny LP med The Mommyheads. Bandets femtonde studioalbum är deras första temaplatta.
På den progressiva popens bakgator är The Mommyheads från New York kungar. Trots att bandet funnits, med ett längre avbrott efter sitt stora genombrott, sedan 1980-talet är det få som hört eller hört talas om dem. Det kan bero på bandets starka integritet eller något annat. Faktum är att vi som följt dem nära sett en fantastisk utveckling; det finns liksom ingen hejd på lusten att utforska och pröva sig fram.
På nya Coney Island Kid återkommer bandets frontfigur Adam Elk till sin barndom och uppväxten på Coney Island. Det är helt enkelt något av en tema- eller konceptskiva.
Skivan är också en naturlig uppföljare till fjolårets LP, den fantastiska Genius Killer, som smyger sig på lyssnaren och ganska obemärkt fäster sig vid hjärtat. Coney Island Kid har potential att bli samma milstolpe.
Nu släpper vi ännu ett fantastiskt album med de amerikanska indierocklegenderna The Mommyheads. På ”Genius Killer” fortsätter gruppen att återuppfinna sig själva.
Genius Killer är The Mommyheads nya album, det åttonde sedan deras oväntade återförening 2008.
Genius Killer är en uppfinningsrik platta som ljuder och sjunger med stor friskhet. Skivan uppvisar en fantastisk känsla för detaljer och den är ovanligt varierad i arrangemang och instrumentering. The Mommyheads har höjt en redan hög ribba och Genius Killer kan vara gruppens definitiva verk. Verkligen progressivt, ändå med en bevarad känsla för melodier.
The Mommyheads: Idealist (från ”Genius Killer” 2022)
Här är lite tankar kring låtarna på Genius Killer.
Impulse Item
Fantastiskt intro, följt av en skön George Harrison/Beatles-vibe, när själva låten börjar (särskilt gitarrmelodin). Härlig ELO-liknande bakgrundskör i refrängen. Texten är påträngande och får dig att omvärdera ditt liv. ”…saker att göra som har ett bestående värde”. Vi trodde att detta skulle vara albumets pièce de résistance tills vi insåg att hela albumet är fullt av höjdpunkter.
Genius Killer
Vi gillar det lite kaotiska arrangemanget och utförandet. Här händer det massor av saker. Breaket med syntharpeggios…. mmmm… Proggaren i oss vaknar till liv. Harmoniskt känns det mer som ett ”typiskt” Mommyheads-spår, med alla de fantastiska egenskaper som vi Mommyhead-fans har lärt oss känna igen och älska.
She’s a Fighter
Vi älskar det faktum att leadsången sjungs i två oktaver samtidigt. Intressant ändring av taktart! Det påminner om någon Neil Young-låt. Älskar orgeln som dyker upp runt tre minuter in.
We Almost Lost It All
…ger lite andrum efter ett par hektiska, täta låtar. Reflekterande. En glad/sorglig låt. Påminner oss om The Band när de var som bäst, delvis på grund av det avslappnade groovet, Richard Manuel-liknande falsettsången och den smakfulla kombinationen av orgel och piano. Mycket vintage-klingande låt med massor av jordnära, akustiska ljud.
Distill Your Love Into That Dying Light
Funkiga tongångar. 70-talsvibbar och 70-talsljud. Påminner lite om Superstition av Stevie Wonder. Älskar titeln; bra råd. Texten är som en dystopisk men ändå hoppfull science fiction-roman. Och basen låter tjock och ondskefull.
Idealist
Känns som om det kunde ha varit en Todd Rundgren-låt (på den tiden när hans album fortfarande var relevanta). Intressant text. Vi känner alla någon som passar perfekt in på beskrivningen. Vissa rader får en att tänka på bandets egen Michael Holt. En tillfällighet?
Privilege
En annan groovy historia. Älskar tempot. ”Quirky power pop” i bästa bemärkelse av alla tre orden. Får en Todd Rundgren-känsla från den här också. Är det Jackie Simons som sjunger delar av låten tillsammans med Adam Elk?
Bittersweet
Mer andrum för lyssnaren. Det behövs förmodligen, på Genius Killer finns redan en massa musikalisk information att ta in. Det här känns som en mer ”normal” The Mommyheads-låt, med drivet i den huvudsakliga sången och de eftertänksamma, poetiska texterna. Vi får en gammaldags soulkänsla i den här, om än med popharmonier. Lite galenskap i slutet. Känns nästan som T. Rex.
One And The Same
Älskar den akustiska gitarrfiguren under versen. Den här känns också som en mer typisk The Mommyheads-låt. Något som är som att återknyta kontakten med en kär gammal vän.
First Five Seconds
Den här fick oss att skratta högt. Prog-intro deluxe! Och det som följer gör ingen besviken. Det här betyder att det faktum att King Crimson har slutat turnera blir en aning mindre bittert. (Riffet är lite som en King Crimson-gitarrfigur som spelas på orgel istället). Texten antyder besvikelse. ”Var allt det här värt det?” Om du frågar oss är svaret ”ja”. Och vi pratar inte om bandet. Det var förmodligen ett smart drag att inte öppna albumet med den här, men det är en perfekt avslutning: den lämnar dig helt nöjd, samtidigt som du vet att du snart kommer tillbaka för att höra mer.
Grattis, The Mommyheads, till ett magnifikt album.
Nu är The Mommyheads tillbaka och Fanfar! släpper albumet “New Kings of Pop” på vinyl och digitalt. I samband med skivan kommer bandet att turnera med svenska Eggstone.
Det är svårt att placera amerikanska The Mommyheads i ett fack. Ingen enskild genre är bred nog att fånga bandets fantasifulla och egensinniga pop. Det visar man inte minst på den nya skivan, ”New Kings of Pop”, som släpps av den svenska etiketten Fanfar! i augusti.
The Mommyheads bildades i New York 1987, medan bandets medlemmar fortfarande gick i high school. Redan tidigt präglades bandets musik av experimentlusta och regelbrott. Influenser från brittiska postpunkare som XTC fanns med från början och med tiden utvecklades The Mommyheads eget sound till ett kalejdoskop av oväntade blinkningar till klassisk pop och rock som The Beatles och Queen.
Det gick så bra för bandet, att man fick kontrakt med stora Geffen. Det blev också slutet på bandets första inkarnation. Mötet med musikbranschen resulterade i albumet “The Mommyheads”, förhandlingar på advokatkontor och det faktum att medlemmarna helt tappade sugen. The Mommyheads upplöstes 1998.
Men fansen hade inte glömt The Mommyheads. Inte minst började ryktet om bandets egensinniga musik att sprida sig i Skandinavien. Kul, tyckte man på andra sidan Atlanten och runt 2008 var The Mommyheads åter ett band som skrev låtar tillsammans, repeterade och gav ut skivor.
Sedan förra albumet, “Future You”, ges The Mommyheads skivor ut i samarbete med den svenska etiketten Fanfar!
LP:n “New Kings of Pop” utkommer på vinyl och digitalt den 14 augusti 2020. I anslutning till släppet kommer The Mommyheads att genomföra en turné i Skandinavien tillsammans med Eggstone.
Här öppnas paketet med testpressningen av ”New Kings of Pop”
Det legendariska indiebandet The Mommyheads lämnar New York för att ge ut sitt tionde album i Sverige. I augusti kommer ”Future You”, som följs upp av en turné i Skandinavien.
Sällan har begreppet kultband passat så väl som när det gäller The Mommyheads. Bandet bildades 1987 – när gruppens medlemmar fortfarande gick på college – och deras fantasifulla och egensinniga popmusik nådde snabbt en hängiven skara fans runtom i världen.
Det gick bra för The Mommyheads. Så bra att de hamnade på ett stort skivbolag. Men det var också början till slutet. De spelade in en LP för Geffen, men bolaget krisade och kickade ut bandet redan innan skivan släpptes. The Mommyheads möte med musikbranschen handlade mest om att träffa advokater och de lade ned bandet med en känsla av att aldrig någonsin återvända.
Tio år av tystnad följde, men det var en frånvaro som snarast spädde på fansens intresse. Genom internet blev det till slut uppenbart för bandets medlemmar – som bara träffats sporadiskt sedan splittringen – att det pratades mer om dem än någonsin tidigare. Kanske var det dags att ge musiken en andra chans?
The Mommyheads återbildades 2008 och har sedan dess regelbundet gett ut skivor och spelat live, inte minst i Skandinavien. En särskild uppmärksamhet har man fått från svenska fans, och det är en kärlek som är besvarad. Idag ser bandet Sverige som sitt andra hemland.
Därför är det kanske inte så överraskande att Edward Forslund från Riddarna och Pink Milk sjunger en av låtarna på nya skivan. På svenska. ”Eldsjäl” är bonusspår på den digitala utgåvan.
Det är svenska etiketten Fanfar! som ger ut Future You, bandets tionde album sedan starten. Här möter vi en musik som landat i en avspänd blandning av influenser från popens hela universum och det fantasifulla och egensinniga kalejdoskop som alltid varit bandets signum. Även texterna avslöjar att det här är ett band som mognat. Om man förr sjöng om stenar och spindlar, så är dagens texter angelägna, samtida.
Skivan släpps på vinyl och digitalt.
The Mommyheads spelar i Sverige, Norge och Danmark under perioden 30 augusti – 7 september.
Den första videon från The Mommyheads kommande album fastnar lika lätt som den har ett viktigt budskap. Kommer ”Woke up a Scientist” att bli höstens stora hit?
”Woke up a Scientist”, hämtad från det kommande albumet ”Future You”, är en låt om hopp och unga människors vilja och förmåga att förändra vår värld. ”Woke up a scientist” har inte bara ett aktuellt tema, det är också en av The Mommyheads starkaste låtar.
”Woke Up A Scientist” är tillägnad alla som bär på en otyglad fantasi. I just det här fallet var det min son som vaknade en morgon och utbrast att han ville bli vetenskapsman. Jag fyllde i det textmässiga tomrummet med min tolkning av hur världen skulle kunna ha nytta av att vi återupptäckte det orädda känslan hos vårt eget inre barn.
Adam Elk, The Mommyheads
Den 30 augusti 2019 släpper vi det nya albumet med The Mommyheads, ”Future You”.
