Ola Backström (1953-2004) var bildkonstnär och musiker, gitarrist i Stockholm Norra och Dag Vag i slutet av 70-talet. Tillsammans med sin barndomsvän Sigge Krantz satte han tydliga avtryck på Torkel Rasmussons tre första soloskivor. Sedan lämnade han scenen.
Ola var inte den som sökte rampljuset. Den musik han skapade på egen hand hölls inom familjen. Ändå rymmer de här sångerna något som i en annan värld kunde ha blivit svenska klassiker.
Inspelningarna på den postumt utgivna skivan Gråton, med ett undantag, tillkom under 80-talet – mellan lämningar på dagis, efter disken, i skuggan av vardagen. De har räddats från bristfälligt märkta kassetter, ibland inspelade över album med andra artister. Om Ola själv drömde om att låtarna en dag skulle ges ut, så var det inget han talade högt om.
Född 1953 i Stockholm och uppvuxen i Oskarshamn lärde han sig spela gitarr vid tio års ålder. I slutet av 60-talet sveptes han med i proggvågen och knöt tidiga band med musiker ur Träd, Gräs och Stenar och Gunder Hägg. När han återvände till Stockholm för att gå på konstskola fick Torkel Rasmusson upp ögonen för honom – och tillsammans med Sigge bildade han bandet Stockholm Norra. På deras album från 1978 moderniserade Ola och Sigge stockholms-proggen med influenser från New Yorks undergroundscen.
”Ola spelade med en helt egen ton och en lätt svajighet och samtidigt mycket exakt framförhållning i breda svep och med ett omsorgsfullt detaljarbete”, skriver Torkel i sin minnesartikel. ”Han valde bort de enkla lösningarna. I stället letade han sig fram till sitt personliga uttryck, känslostarkt och finurligt.”
Efter en kort tid i det nystartade Dag Vag, och tillfälliga inhopp med Ebba Grön, tröttnade Ola på turnélivet. Kraven på att bli en ”gitarrhjälte” låg för långt från hans temperament. När han blev pappa 1980, lämnade han rockscenen helt.
Under det följande decenniet var måleriet hans främsta uttryck, med Philip Guston som förebild. Han bidrog med omslag till Torkels tredje soloalbum Dagar, djur (1984) och till Trädens självbetitlade skiva från 2018. Men i frånvaron av krav spirade också musiken i det tysta. Ola spelade in sina låtar på en enkel portastudio, influerad av Brian Eno, Tom Verlaine och Lou Reed – men framför allt hörs hans egen röst, tydlig och avskalad.
Olas scenovana var legendarisk. Gitarristen Staffan Helleberg berättar om en spelning där Ola drabbades av blackout och stod tyst i tjugo minuter medan bandet fortsatte. I låten In på scenen skildrar han med svart humor en katastrofal spelning på restaurang Tre Backar i Stockholm.
När konstmarknaden kraschade i början av 90-talet blev Ola lärare i grafisk form. Musik och konst fick stå tillbaka. Men 2002 vaknade en ny längtan. Tillsammans med Torkel, Sigge och trummisen Werner Modiggård började han skissa på en ny skiva. De spelade på Olas 50-årsfest, men kort därefter kom cancerbeskedet. Förloppet blev snabbt. I december spelade han en sista gång med Torkel på Kafé 44 – svårt sjuk men fortfarande skapande. Ola gick bort den 17 februari 2004.
Några månader tidigare hade han skrivit och spelat in sin sista låt: Drömmer om en plats. Ola, som i sina texter ofta kämpade med tidens framfart, visste att han skulle behöva stiga av i farten. Men lyssna på gitarrens ljusa trioler i slutet – som om musiken fortsätter, även när allt annat tystnar.
Torkel Rasmusson sammanfattar det bäst:
”För Ola var konst och musik ett lekfullt äventyr och samtidigt en högst allvarlig verksamhet som han aldrig kunde tillåta sig att vara vårdslös med. Vi som kände honom uppfattade det som om detta också var hans inställning till det liv han levde.”
— Johan Söderbäck