Idag släpps ett nytt album med Robert Johnson and Punchdrunks – “Surf på svenska”. Den distade och gitarrbaserade surfrockens främsta företrädare fortsätter att överraska. Robert Johnson berättar själv om skivan.
Det har alltid varit när snarare än om. Vid tiden runt ”Aloha From Havana” så gjorde till och med Per Thorsell ett omslag till vår ”Surf på Svenska” men som då hette ”Aloha From Hälsingland”. Det var 1997. Det blev inte mer än ett omslag och där vi översatte ordagrant till svenska. Istället kom Thomas Öberg och Jonas Jonasson från bob hund indansande med andra idéer och allt föll i glömska.
Det skulle dröja – mellan tummen och pekfingret – 20 år tills funderingarna dök upp på nytt. Jag var då ett stort fan av Tonbruket och gick på alla deras spelningar. Johan Lindström i Tonbruket höll vid den tiden på med sin nystartade septett och ville ha lite smakråd. Märkligt, såhär i efterhand. Jag var i hans studio en hel dag och fick lyssna samt ta med filer hem. Var även med och gjorde ett par pålägg. Minns att vi välte SJ-pallar i studions portuppgång. Jag sa till Johan att jag tyckte att han hade svaga titlar och gav en hel radda förslag som till exempel ”Lugnets Industriområde”, ”Ålkistan” och ”Kräftriket”. Jag minns att Johan hummade men när skivan väl kom ut var det vanliga titlar och ingenting om att jag hade hjälpt till. Brydde mig inte om det så mycket. Jag hade ju fått se min favoritgitarrist i aktion. Det räckte långt.
Johan spelade sen på en av mina plattor, så vi var kvitt.
Jag hörde istället av mig till Martin Hederos från samma band om han skulle kunna tänka sig att spela det jag såg framför mina ögon. Martin var försiktigt positiv men hade redan tusen projekt i rullning så det blev inte mer än att det skulle vara en kul idé.
Ytterligare något år gick innan jag frågade Mattias Bärjed från The Soundtrack of Our Lives. Här tog det säkert ett år innan han ens svarade och på samma sätt som Martin. Jag insåg dessutom att det skulle ta lång tid, kosta en hel del pengar och att han bor på Gotland, vilket skulle bli krångligt rent logistiskt. Hur mycket jag än älskar hans filmmusik till Mikael Marcimains filmer så drog jag öronen åt mig.
Nu var vi framme 2024 och jag beslöt mig för att göra skivan själv. Hade egentligen bara två krav på mig själv. 1. Det skulle vara utan gitarr 2. Det skulle innehålla dragspel. Jobbigt utgångsläge när man är gitarrist och definitivt inte kan spela dragspel. Men – jag älskar dragspel. Jag älskar folkmusik och det har aldrig någonsin i detta land producerats en bättre skiva än Jan Johanssons “Jazz på Svenska”. Ingen är ens nära.
Allt började med titlarna. Sen kom musiken. Det skulle bli vackert. Det blev vackert. Jag har ägnat mer tid åt den här skivan än vad jag vill medge offentligt. Mer än alla andra tillsammans. Jag har slitit och fått hjälp och tagit till både gemena knep samt modern teknologi. Det vill säga allt det som andra musiker har tid med eller som eventuella skivbolag vill betala för i Atlantis Studio. Moraliserandet bryr jag mig lika lite om som att jag medvetet spelar fel på skivor och att jag släpper igenom versioner ingen vettig människa skulle behålla. 24 timmar om dygnet har jag bilder och ljud av låtar i huvudet. De ser inte ut och låter inte som andra musikers. Hur vet jag det? Jag vet det. Jag tycker mig aldrig höra något som låter som min musik. Aldrig gjort. Kommer aldrig höra det heller. Inga priser. Inga pengar. Nån bra recension dimper ner. Inget mer. Jag måste förklara för alla utom för Magnus Nilsson på mitt skivbolag Fanfar! Jag tror att han litar på mitt musikaliska omdöme. Men jag är inte säker. Jag fortsätter därför göra skivor tills han säger stopp. Då slutar jag. Då ska jag bara boxas.
Det är Magnus som vill att detta ska vara Robert Johnson and Punchdrunks. Såna saker lägger jag mig inte i. Till sist, jag älskar den här musiken men jag kommer aldrig framföra den live. Det är ingen sån musik. Tror knappt det går att köra bil till. Lyssna i lurar under evighetslånga tåg- och flygresor kanske. Lägger mig inte i det heller.
Vackert så.
Lyssna på och ladda ned ”Surf på svenska” hos Bandcamp.
Yngsjömordet
Den sista kvinnan som fick plikta med sitt liv i Sverige. Fantastisk film från 60-talet med Gunnel Lindblom, Gösta Ekman och Christina Schollin. Nej. “Skånska mord” med Ernst-Hugo Järegård är inte bättre.
Tatuerade Johansson
Lite gangsterromantik är inte något nytt påfund utan har alltid funnits och jag har läst hur mycket som helst om Salaligan och dynamitarder.
Lugnets industriområde
Innan Hammarby sjöstad gick man på svartklubb i Lugnet. Det var hojklubbar som hade fester och man (jag) spelade biljard om pengar.
Bildsköne Bengtsson
Se “Tatuerade Johansson” ovan.
Alkeby i Dragonhagen
Dragonhagen var en dansbana i Brottby i Roslagen. En gång – tidigt 70-tal – träffade jag Djurgårdens målvakt där. Större än nån musiker jag träffat.
Säters fasta paviljong
Vi i Stockholm hade “Beckis”, eller det formella Beckomberga sjukhus. I Dalarna var det Säter och där hamnade Lars-Inge Svartenbrandt och liknande. Främst namnet jag tycker är så kusligt.
Sup i Ålkistan
På väg ut från Brunnsviken till Stockholms skärgård stannade båtägare för att ta en sup. Oklart varför.
Sista vilan i Jomala kyrka
På min mors sida har jag åländsk släkt. De begravs i Jomala kyrka. Ålänningar är annorlunda. De är alla sjömän och tycker aldrig att det blåser. Jag är sen ”Den Gamle och Havet” rädd för havet.
Kalklinbanan Forsby-Köping
Rena drömmen för ett pojkhuvud. Linbana som helt plötsligt dök upp när man åkte bil till Göteborg på gamla E3:an. Kunde gjort vad som helst för att åka i någon av korgarna.
Kräftrikets förbannelse
Vet faktiskt inte om det finns en förbannelse, men det borde finnas det.
