Ett av Sveriges första band inom industrimusiken, Enhänta Bödlar, bildades för fyrtio år sedan och det firas med en spelning på anrika Rönnells i Stockholm.
Valiant Dunkeldäld, också känd under sitt artistnamn Uddah-Buddah, bildade Enhänta Bödlar 1982. Genom radannonser i musikpressen spreds hemmainspelade kassetter och snart nådde bandet viss ryktbarhet för sin extrema, synth- och oljudsbaserade musik. De första åren var utgivningstakten hög och redan 1984 kom LP-skivan Ogreish Guttural Wounds. Under senare delen av 80-talet avtog livstecknen från Enhänta Bödlar, men år 2007 kom både LP-skivan Akustisk böldpest och CD:n Narkotisk nattvard.
Uddah-Buddah var tillbaka – inte minst på scenen. Efter den långa frånvaron och det faktum att bandets tidiga insats som industripionjärer spätt på ryktet, så har efterfrågan för Enhänta Bödlar ökat internationellt. De senaste åren har Enhänta Bödlar spelat i bland annat Litauen och USA.
Nu firar Fanfar! tillsammans med Rönnells antikvariat i Stockholm att Enhänta Bödlar fyller 40 år. Välkommen till Rönnells tisdagen den 6 december.
De senaste åren har den unga amerikanska duon Lily & Madeleine varit favoriter i hörlurarna. Så pass stora favoriter att jag under 2014 faktiskt såg dem tre gånger; i Oslo, London och Stockholm.
Särskilt i svensk press jämförs duon vanemässigt med svenska First Aid Kit. Inte minst därför att systrarna Lily och Madeleine Jurkiewicz upptäcktes genom att framföra en låt av systrarna Johanna och Klara Söderberg i First Aid Kit, ”Our Own Pretty Ways”, på YouTube.
Problemet med jämförelsen ”det amerikanska svaret på First Aid Kit” är att det inte stämmer. Det är inget fel på First Aid Kit, tvärtom, men deras sound är utpräglat Americana. Lily & Madeleine brukar kategoriseras som folkpop, men jag vet inte… Kanske indiepop i allmänhet kan fungera? Men lyssnar man på de båda banden sida vid sida, så är likheterna inte särskilt stora.
Vad är så speciellt med Lily & Madeleine? För mig personligen är upplevelsen av att höra dem som att dricka klart vatten, det är en ren, befriande känsla. Jag tycker att Lily and Madeleine är två mycket starka låtskrivare, och deras musikaliska karaktärer kompletterar varandra på ett faktiskt unikt sätt.
Nåväl, det här är en rekommendation att lyssna på Lily & Madeleine, som just kommit med ett nytt album. ”Keep It Together” är deras tredje fullängdare.
Och apropå jämförelsen med svenska First Aid Kit, så är det ett faktum att Lily & Madeleine inte bara gillar dem – de är väldigt förtjusta i svensk musik överhuvudtaget.
Här är Lily and Madeleines Spotify-lista med svenska låtar:
Foto
Bilden på Lily & Madeleine från London 2014 är tagen av Magnus Nilsson.
Här är ett filmat dokument från när Lars Cleveman spelade några av sina låtar på ett litet kafé i Årsta den 13 februari 2008. Med på spelningen är också gitarristen Håkan Soold.
I samband med att bob hunds gitarrist Conny Nimmersjö släppte sin första soloskiva genomförde han och Lars Cleveman varsin spelning på Guldtuban, ett numera nedlagt kafé i stadsdelen Årsta i Stockholm.
Vid tillfället höll Lars Cleveman på att spela in sin egen skiva ”Voices In My Head”. Djupt involverad i produktionen var gitarristen Håkan Soold från The Plastic Pals, och han deltog också på de tre sista låtarna av Lars Clevemans omkring 25 minuter långa set.
Vid tillfället hade jag lånat en videokamera och passade på att testa hur den fungerade. Idag hittade jag den gamla upptagningen och har – med Lars Clevemans goda minne – lagt upp den på Youtube:
Det är lite skakigt i början av klippet, men det ger sig snart (när jag hunnit ta plats på stolen bredvid pianot) och jag tycker att det är en helt okej dokumentation av den här händelsen. Hursomhelst är Lars och Håkans insats mycket bra.
Finska Oranssi Pazuzu är ett band som målar tavlor med sin musik. De bilder som jag får i huvudet är tecknade med vansinne. Det är dynamiskt, vackert och gör mycket ont i öronen.
Allt sedan det sena 1960-talet har rockband – på allvar eller som skämt – tävlat i att spela på högst volym. Kronan i juvelen är väl metalbandet Manowar som vid flera tillfällen försökt att bevisa sin tes om att vara ”världens högst spelande band”.
Finska Oranssi Pazuzu kan mycket väl konkurrera om titeln, om man får döma av min hörsel efter lördagens konsert på Püssy a Go Go i Stockholm. Fast den höga volymen verkar inte hos den finska kvintetten ha samma machovärde som den traditionellt haft under rockens historia. Volymen finns där och har ett egenvärde, men mest för att bidra till ljudbilden.
Oranssi Pazuzu bildades 2007 och har precis släppt sitt tredje album i eget namn; Valonielu (Svart Records). Musiken beskrivs som psykedelisk black metal. Konserten på Püssy a Go Go är som en resa till någon av HP Lovecrafts noveller. Jag tänker också på Hawkwind, det finns hos Oranssi Pazuzu en liknande känsla av malande rymdfärd; ett science fiction-äventyr som löper amok.
Genren black metal är annars – som så mycket annan musik – fast i uttalade och outtalade regler, måsten och förbud. Allt sådant som tar död på det intressanta med musik, tycker jag. Men Oranssi Pazuzu är ett exempel på motsatsen, ett band som trotsar det förväntade. Det finns en bra dynamik i bandets musik, som blir särskilt tydlig live. Intensiteten går upp och ned, men medlemmarna är inte nödvändigtvis synkrona. När fyra av dem dämpar sitt spel kan den femte ösa loss som besatt.
Varm rekommendation.
Foton från Oranssi Pazuzus spelning på Püssy a Go Go i Stockholm 2013
När Kai Martin & Stick! återuppstår för att framföra albumet Röd plåt bevisar man bandets storhet; en genuin kvalitet som kanske rent av vuxit till sig sedan bandet lade ned verksamheten 1985.
Redan 1977 bildade Kai Martin och Peter Bryx punkbandet Stick!, men det var under namnet Kai Martin & Stick! som man skivdebuterade 1979 och skulle skapa sig ett namn inom svensk postpunk.
Kai Martin & Stick! var ett av de första banden i Sverige som lämnade punkens enkla energi för en mer sofistikerad, konstnärlig stil. Kai Martin uppträdde i det überestetiska teveprogrammet Chrome 22 iförd elegant kavaj och kravatt; något som i sig kunde provocera i det überenkelspåriga Sverige i början av 1980-talet. Men Kai Martin & Stick! hade också ett politiskt anslag. Mitt i en ganska dimmig och introvert textmassa fanns på albumet Röd plåt (1982) ett oväntat rent politiskt budskap:
Rör, rör, rör dig nu Nu är det tid att leva Demonstrera, demonstrera
Den här kombinationen var svårsmält för sin samtid, och hade både efterdyningarna av proggen och den ärligt talat ganska foträta svenska punken emot sig.
Personligen tyckte jag, som var i mitten av tonåren när Kai Martin & Stick! släppte sitt banbrytande album ”Röd plåt”, att gruppen var lite för distanserad. Det var lite för mycket poser för mitt glödande tonårshjärta; och sett i backspegeln kan man kanske ge mig rätt och konstatera att jag inte förstod dem – i samma andetag. Men jag minns också hur gruppens skivor cirkulerade i bekantskapskretsen, hur vi diskuterade dem och – inte minst – en vild spelning på Kolingsborg i Stockholm.
Kai Martin & Stick! lade ned verksamheten redan 1985, och hann under sin tid med att ge ut fyra LP-skivor och fem singlar. Och nu, nära 30 år senare, har gruppen återförenats för att sparka liv i just albumet ”Röd plåt”. För första gången någonsin spelar man alla låtar på skivan live. Och fyra av sex medlemmar är med från 1980-talets konstellationer.
Av en slump fick jag reda på att Kai Martin & Stick! skulle framföra ”Röd plåt” på Scandic Grand Central igår, lördagen den 6 april 2013. Anar att det var tänkt som ett genrep inför dagens – betydligt flitigare annonserade – spelning på hemmaplan, på Pustervik i Göteborg.
Återföreningar riskerar alltid att klafsa in i det nostalgiska ”det var ju så roligt förr i världen, när vi var unga” och det var väl med en viss skepsis som jag tog mig till hotellet på Vasagatan. Samtidigt har tiden gett en sådan distans, att det som i sin samtid var infärgat av en tonårings alla sammanhang försvunnit och att jag idag ser helt andra kvaliteter i gruppens skivor.
Och jag kan bara konstatera att Kai Martin & Stick! anno 2013 faktiskt känns aktuella, relevanta, bra. Särskilt imponerad blev jag av Kai Martins sång. Sångrösten måste ju hållas i trim, och Kai Martin sjunger med samma energi, pondus och klipp i tonerna som någonsin förr.
Det var en återkomst med värdighet, men framförallt – en bra skiva framförd av ett bra band.
