Beskrivning
När Robert Johnson och Punchdrunks var som mest populära överraskade de alla med ”Taste The Whup At Oki-Dog” – ett rått, ofiltrerat experiment i konflikt med förväntningarna. Nu plockar vi fram originalbanden och får äntligen höra plattan som bandet spelade in den. Director’s Cut.
Världen hade precis pustat ut efter att både millenniebuggen och börskraschen hade passerat. Tiderna såg ljusa ut och allting pekade uppåt. I den ytliga tid som präglade början av vårt närmaste sekelskifte stod – kanske paradoxalt – autencitet högt i kurs. Och vad kunde ha större äkthet och verklig passion än ett gäng slynglar från Solna, Texas? Robert Johnson and Punchdrunks hade brutit mark med sin råa, stökiga, egensinniga instrumentalrock och de stod nu på toppen av sin karriär. Konsertarrangörer drog i dem, skivbolagen jublade och media ville gärna vara med och smaka på kakan.
Albumet “Fried on the Altar of Good Taste” (2000) är ett odiskutabelt mästerverk och “Cinemascope-A-Dope” (2001) var på väg att ta världen med storm. Den ena dagen Roskilde, nästa dag i filmstudio. Kakan hade doppats i den ljuvaste mjölk. Tänkte nog omgivningen.
Men inget av det här tilltalar förstås bångstyriga slynglar från Solna, Texas. Robert Johnson and Punchdrunks ville ju gå sina egna vägar – vare sig det blåser med- eller motvind.
Bandet blev en duo med Robert Johnson och Per Thorsell. En duo som lade electronica och disco till sin repertoar av handplockad, obskyr cineastisk musik.
När Robert Johnson and Punchdrunks släppte “Taste The Whup At Oki-Dog” (på eget bolag) så hade man gjort det svårt för sig själva genom att frångå det framgångskoncept som publiken älskade. Man gick sin egen väg för att plöja i andra musikaliska åkrar. Inte nog med det – Robert Johnson och Per Thorsell skickade inspelningarna till andra producenter och artister, som efter eget huvud fick slutföra varje låt.
Ärligt talat blev det ju ett mästerverk även av detta galna upptåg, men publiken – ska vi säga svek? Eller bara fanns inte. Telefonen slutade ringa. Eller ska vi säga: folk strök Robert Johnson and Punchdrunks ur adressboken.
Robert Johnson and Punchdrunks skulle inte vara världsledande – respekterade i sin genre över hela världen – om det inte var för den här envisheten. De fick ju rätt, det var bara vi som inte förstod.
Men – hur lät egentligen den platta som bandet själva hade spelat in? Alltså, innan producenter och mixare lade sina individuella vantar på materialet? Tack för att du frågar, för nu har Robert Johnson – tillsammans med sin son Gordon Presley, själv musiker och ljudtekniker – plockat fram original-inspelningarna, putsat till vad som kan putsas till och med silkeshandskar lyft fram eller plockat bort små, små defekter.
Så nu kan vi äntligen uppleva “Taste The Whup At Oki-Dog” till fullo. Eller på ett annat sätt. Director’s Cut, helt enkelt.
En sak om omslaget: På originalskivan används en version av det väldigt uppmärksammade Richard Nixon-porträtt som Kjartan Slettemark (1932-2008) gjorde. Han gav Robert Johnson and Punchdrunks full frihet att använda verket i omslaget till “Taste The Whup At Oki-Dog”, så det känns som att det är en naturlig hyllning till Kjartan Slettemark att sätta just denna bild i fokus på “Director’s Cut”.
Den här skivan släpps bara digitalt. Tillgänglig på Bandcamp från den 19 juni 2026 och alla streamingtjänster den 25 juni 2026.
Låtlista
- Oddball (Johnson-Thorsell) 2.49
- International Bob (Bob Hund) 4.43
- Accokeek (Johnson-Thorsell) 3.13
- Gay Ole Opry (Johnson-Thorsell) 3.48
- We Deal In Style (Johnson-Thorsell) 3.29
- Taste The Whup At Oki Dog (Johnson-Thorsell) 3.44
- (Not Exactly) Brill Building (Johnson-Thorsell) 2.43
- Dwarfed By Spector (Johnson-Thorsell) 2.41
- Genesis (Hank Levine) 2.02
- Stripsearched & Destroyed (Johnson-Thorsell) 4.33
Recensioner
Det finns inga recensioner än.