Viskningar och rop med albumdebuterande KC BABY på Sverigeturné

Välkommen till Sveriges första duo som spelar melodiös och enkel passiv-aggressiv electrovispop. Se och hör KC BABY på Sverigeturné.

I dagarna släpper Fanfar! det första albumet med KC BABYLila blå. Skivan finns förstås på digitala plattformar som Spotify och Itunes, men också som LP i 180 gram tjock och lyxig vinyl.

Duon KC BABY består av Kajsa Magnarsson och Conny Nimmersjö. Kajsa är väletablerad ljudkonstnär och Conny spelar till vardags gitarr i bob hund. Tillsammans skapar de en unik blandning av spröda viskningar och obehagliga stämningar. Ömsom smeker musiken, ömsom hotar den ditt liv. Passiv-aggressiv musik, som Kajsa och Conny själva beskriver det.

I samband med att debutalbumet Lila blå släpps kan du uppleva KC BABY på Sverigeturné. Fler datum läggs till under hösten.

KC BABY på Sverigeturné

Länkar

SubRosa

Amerikanska Subrosa är ett experimentellt doom metal-band från Salt Lake City, en stad som enligt bandet plågas av en dragkamp mellan motsatser.

Motsatser är också något som präglar SubRosas musikaliska smältdegel av långsamt malande på hög volym, blytungt komp blandas med betoning på melodier, folkrock möter experimentell minimalism. Allt infärgat av det drömska soundet från två elfioler. Helheten är känslosam, spöklik, dyster och vacker.

Sångerskan och gitarristen Rebecca Vernon hade redan innan bandet bildades 2005 en vision för vad SubRosa skulle bli. Tillsammans med själsfränden och violinisten Sarah Pendleton började hon skriva låtar. Debuten The Worm Has Turned kom till i Rebeccas källarlägenhet och släpptes på egen etikett i juni 2006. Albumet Strega släpptes i mars 2008 på det svenska skivbolaget I Hate Records, en skiva som mixades av Magnus ”Devo” Andersson, även känd som basist i Marduk.

Samma år anslöt Kim Pack som ytterligare violinist.

EP:n Swans Trapped In Ice – som kom 2009 – släpptes återigen på egen etikett. Men SubRosas nästa fullängdsalbum, No Help For The Mighty Ones, gavs ut på Profound Lore Records. Skivan spelades in av Salt Lake City-producenten Andy Patterson och även denna mixades av Devo från Marduk. Skivan släpptes sommaren 2011 och hamnade på en rad årets bästa-listor det året.

Under 2012 hoppade samme Andy Patterson med för att spela trummor i bandet. Nu började också SubRosa att etablera sig som ett återkommande inslag på doom-festivaler runtom i USA, och man spelade tillsammans med band som Pallbearer, The Obsessed och Gates of Slumber.

Basisten Levi Hanna gick med i bandet i januari 2014, och debuterade strax efteråt när bandet spelade förband till Deafheaven.

Profound Lore släppte också SubRosa nästa album, mästerverket More Constant Than The Gods, den 17 september 2013. Den möttes av omfattande och uppskattande kritik och hyllades av Decibel Magazine, Pitchfork, Rolling Stone och SPIN.

SubRosa är aktuella med det nya albumet For This We Fought the Battle of Ages (Profound Lore).

Den 4 oktober 2016 spelar SubRosa för första gången i Stockholm.

Medlemmar

  • Rebecca Vernon, gitarr och sång
  • Sarah Pendleton, elfiol och sång
  • Kim Pack, elfiol och sång
  • Levi Hanna, bas
  • Andy Patterson, trummor

Länkar

Sinistro

Doom metal är kanske inte det första man tänker på när man tänker på Lissabon. Men Sinistro är ändå ett ganska logiskt resultat av att blanda portugisiskt vemod med riktigt tung och långsam hårdrock.

Sinistro debuterade 2012 genom att släppa ett självbetitlat album, en både elegant och brutal resa i undergången. Gruppen möttes ganska omedelbart av uppskattning både från metalpubliken och kritikerna.

Med Sinistros uppföljare Cidade från 2013 välkomnade bandet sångerskan Patrícia Andrade och i och med det hade man hittat fram till gruppens speciella sound. En massiv vägg av gitarrer kombineras med en mycket känslosam sånginsats. Och trots den tunga rocken väcks associationer till den portugisiska fado-musiken. Hyllad av enhällig kritikerkår etablerade albumet Sinistro som ett framstående namn på den portugisiska musikscenen.

Sinistro är aktuella med sitt tredje album Semente (Season of Mist).

Den 4 oktober 2016 spelar Sinistro för första gången i Stockholm, tillsammans med SubRosa i ett arrangemang signerat Fanfar!

Medlemmar

  • Patrícia Andrade, sång
  • Y, gitarr
  • F, bas och keyboard
  • R, gitarr
  • P, trummor

Länkar

Adrian Guerra i Bell Witch är död

Det är med en viss chock vi mottar beskedet att Adrian Guerra, före detta trummis i Bell Witch, har avlidit. Adrian hade för en tid sedan drabbats av cardiac arrest, något som har med blodcirkulationen att göra och som är mycket allvarligt.

Förra året satt jag bredvid Adrian Guerra på vår gemensamma middag när Fanfar! arrangerade en spelning på Kägelbanan med Bell Witch och finska Profetus. Adrian var en mycket avspänd, trevlig och rolig man – en ganska intressant kontrast till det ursinniga uttryck han hade som musiker.

Det har under det gångna året slagit mig flera gånger, att spelningen med Bell Witch och Profetus var en sådan som man kanske inte får uppleva igen. Klyschigt kanske, men det var en enastående konsert. Tyvärr kan vi idag konstatera att det antagandet stämmer, även om det är av andra anledningar än jag tänkte mig.

Fanfar! och jag personligen framför våra varmaste kondoleanser till Adrian Guerras familj och vänner.

Bilden: Adrian Guerra i Bell Witch under bandets konsert på Kägelbanan den 5 maj 2015. (Foto: Magnus Nilsson)

Epitaph är legendariska representanter för italiensk doom metal

Letar du efter ett riktigt starkt kort i det dimhöljda gränslandet mellan doom metal och Bela Lugosi? Epitaph tillhör den första vågen av band i genren Italian Doom Metal och den 10 april spelar de i Stockholm.

Italienska Epitaph bildades i Verona 1987. Gruppen är en tidig representant för den för Italien unika genren Italian Doom Metal – som inte alltid är detsamma som doom metal i övriga världen – men detta till trots har gruppen bara släppt ett album.

De två originalmedlemmar som ännu är med i bandet, Nicola Murari och Mauro Tollini, kom i sin tur från ett än tidigare band i genren, Black Hole.

Och både Black Hole och tidiga Epitaph är tydliga representanter för Italian Doom Metal. Gemensamt för genren är blandningen av långsam, Black Sabbath-influerad doom, klassisk New Wave of British Heavy Metal och psykedelisk skräckfilmsromantik. Estetiken är alternativ, underground och påminner om den gör-det-själv-anda som präglade samma tids tidiga black metal-band i Skandinavien.

Efter de första åren och tre demotejper splittrades Epitaph och låg i malpåse under många år. Det var inte förrän 2012 som bandet fick sin moderna reinkarnation, nu med ett tidigare fan som sångare. Och 2014 släpptes den första fullängdaren, Crawling out of the Crypt, på High Roller Records.

Epitaph består av:

  • Lorenzo ”Loah” Loatelli, gitarr
  • Nicola (The Doomer) Murari, bas
  • Emiliano (Il Confessore) Cioffi, sång
  • Mauro ”Tolly” Tollini, trummor

När Epitaph den 10 april 2016 ställer sig på Södra Teaterns scen så är det första gången bandet spelar i Stockholm. Här hittar du biljetter till Abysmal Grief, Epitaph och Father and Son.

Länkar

Lily and Madeleine tipsar om sina svenska favoriter

De senaste åren har den unga amerikanska duon Lily and Madeleine varit favoriter i hörlurarna. Så pass stora favoriter att jag under 2014 faktiskt såg dem tre gånger; i Oslo, London och Stockholm.

Särskilt i svensk press jämförs duon vanemässigt med svenska First Aid Kit. Inte minst därför att systrarna Lily och Madeleine Jurkiewicz upptäcktes genom att framföra en låt av systrarna Johanna och Klara Söderberg i First Aid Kit, Our Own Pretty Ways, på YouTube.

Problemet med jämförelsen ”det amerikanska svaret på First Aid Kit” är att det inte stämmer. Det är inget fel på First Aid Kit, tvärtom, men deras sound är utpräglat americana. Lily and Madeleine brukar kategoriseras som folkpop, men jag vet inte… Kanske indiepop i allmänhet kan fungera? Men lyssnar man på de båda banden sida vid sida, så är likheterna inte särskilt stora.

Vad är så speciellt med Lily and Madeleine? För mig personligen är upplevelsen av att höra dem som att dricka klart vatten, det är en ren,  befriande känsla. Jag tycker att Lily and Madeleine är två mycket starka låtskrivare, och deras musikaliska karaktärer kompletterar varandra på ett faktiskt unikt sätt.

Nåväl, det här är en rekommendation att lyssna på Lily and Madeleine, som just kommit med ett nytt album. Keep It Together är deras tredje fullängdare.

Och apropå jämförelsen med svenska First Aid Kit, så är det ett faktum att Lily and Madeleine inte bara gillar dem – de är väldigt förtjusta i svensk musik överhuvudtaget.

Här är Lily and Madeleines Spotify-lista med svenska låtar:

Vad tycker du om Lily and Madeleine? Kommentera gärna.

Abysmal Grief vandrar än i dödsskuggans dal

Sedan 20 år tillbaks är Abysmal Grief ett av de främsta banden inom italiensk doom metal. Räkna med tunga rökridåer och mörker när gruppen ställer sig på scen i Stockholm den 10 april.

Abysmal Grief är en av de viktigaste delarna i den gren av alternativ hårdrock som går under namnet Italian Doom Metal. Stilen uppstod i mitten av 1980-talet och i det här fallet anspelar ordet doom mer på döds- och skräckromantik än den långsamma doom metal som utvecklats ur tidiga Black Sabbaths karaktäristiska sound. Därmed inte sagt att det saknas band i genren som spelar ”traditionell” doom, men den italienska vågen av band rymde ändå en oväntad bredd både när det gäller sound och tempo.

Själva kallar Abysmal Grief sin musikstil Italian Dark Sound.

Abysmal Grief bildades i Genoa 1996 av gitarristen Regen Graves. Även sångaren och keyboardisten Labes C. Necrothytus, basisten Lord Alastair och trummisen Lord of Fog kan sägas ha varit med vid starten, men har på ett annat sätt kommit och gått under bandets 20-åriga existens.

Död och begravning löper som en röd tråd genom Abysmal Griefs musik. I intervjuer har Regen Graves berättat att Döden i Bengt Ekerots gestaltning i filmen Det sjunde inseglet är hans främsta inspirationskälla. Och även om det filmiska inte är ett uttalat tema för gruppen, så är det i mina öron oundvikligt att inte tänka på sydeuropeiska skräckfilmer från 1960-talet och framåt när man hör Abysmal Grief.

Märklig dubbning och draperade slottsmiljöer går väl ihop med kaskader av feta riff som möter spinettliknande klaviatur och dramatisk sång. Abysmal Grief värjer inte för stora gester och är inte heller ängsliga för att kallas pretentiösa. Även om de själva menar att det grundläggande för dem är att inte fundera så mycket, utan att bara göra.

Det finns likheter, tycker jag, mellan Abysmal Grief och ett sedan länge avsomnat svenskt band, nämligen In The Colonnades. Kanske det finns gemensamma referenser (mer än Black Sabbath)?

Hursomhelst, italienska Abysmal Grief, står stabilt för en egen tolkning av ockult metal. Den 10 april 2016 kan du uppleva dem på Kägelbanan i Stockholm.

Biljetter finns hos Södra Teatern. Tipsa gärna dina vänner och visa på Facebook att du kommer.

Diskografi

  • Strange Rites Of Evil, LP/CD/Kassett, 2015 (Horror Records / TFH Records)
  • Hymn Of The Afterlife / Snuff The Nun, Delad 12″ Mini-LP med Runes Order, 2015 (Italian Doom Metal Records)
  • We Lead The Procession, LP/CD/Kassett, 2014 (Horror Records / TFH Records)
  • Feretri, LP/CD/Kassett, 2013 (Horror Records / TFH Records)
  • Celebrate What They Fear, 7″, 2012 (Horror Records)
  • Foetor Funereus Mortuorum, 12″ Mini-LP, 2011 (Horror Records)
  • Misfortune, LP/CD, 2009 (Horror Records / Black Widow Records)
  • The Samhain Feast, 7″, 2009 (Horror Records)
  • Brides Of The Goat, Delad 7″ med Denial of God, 2009 (Horror Records)
  • Abysmal Grief, LP/CD, 2007 (Black Widow Records)
  • Mors Eleison, 12″ Mini-LP, 2006 (I Hate Records)
  • Creatures From The Grave, Delad 7″ med Tony Tears, 2004 (Flowers of Grave Prod)
  • Hearse, 7″, 2002 (Horror Records)
  • Exsequia Occulta, CD-singel, 2000 (Flowers of Grave Prod)
  • Mors Te Audit, Demo, 1999 (Egen utgivning)
  • Funereal, Demo, 1998 (Flowers of Grave Prod)

Länkar